En vacker novell med lyckligt slut. Det var Alfhild Ekeboms första möte med Allas veckotidning. Hon föddes 1920 och började prenumerera 1936. Bara ett år, 1945, har hon haft uppehåll, och då passade hon på att även börja prenumerera på Hemmets veckotidning.
Är Alfhild Ekebom tidningen Allas äldsta prenumerant? Ja, i alla fall enligt våra register. Om hon är en av de mest trogna går inte att fastställa, men det går väl väl inte att tro annat? Redan 1936 började hon prenumerera, då 16 år gammal.
– Jag började när jag fick mitt första jobb, berättar Alfhild som alltså fått hem Allas i lådan i hela 89 år.
När vi når Alfhild ligger hon på sitt rum på serviceboendet Solglimten och löser ett korsord i just tidningen Allas. Boendet ligger på ön Hitislandet i sydvästra Finlands skärgård. Här har hon bott de senaste tre åren, och ”skäri-tossa” som hon kallar sig, har hon varit i hela sitt liv.
Hon växte upp på Sommarön, en liten ö utanför Hitislandet. Utöver Huvudstadsbladet fanns varken böcker eller tidningar att läsa hemma, och Alfhild som älskade att läsa brukade låna hem böcker från skolbiblioteket. Men efter konfirmationen slutade hon skolan och hade inte längre tillgång till lektyr.
– Så en dag gick jag upp på vinden, där jag hittade två, tre lösa tidningsblad. På sidorna var det en vacker novell som jag läste från början till slut. Jag minns fortfarande namnen på huvudpersonerna, Maud och Paul, och att novellen slutade lyckligt.
Längst ner på sidorna såg Alfhild att det stod ”Allas veckotidning”.
– Jag visste att veckotidningar fanns men hade aldrig sett en förut. Hur bladen hamnade på vinden vet jag inte, det måste ha varit mamma som gömt dem däruppe. Hon tyckte också mycket om att läsa. Det var då jag bestämde mig för att börja prenumerera för min första, eller om det var min andra månadslön, berättar Alfhild.
Den där lönen kom från Alfhilds första jobb som bondpiga på ön Högsåra, en dryg mil hemifrån. Då bonden låg sjuk skötte hon om alltifrån hästarna till hushållet.
– Det var tufft, men jag fick lära mig en hel del.
Träffade sin man
Efter fem år på gården träffade hon sin blivande make. Mellan 1939–1940 utkämpades finska vinterkriget mellan Finland och Sovjetunionen, och 1941 övergick det i Fortsättningskriget fram till 1944.
– Det sker ju många krigsolyckor när det är krig, och jag råkade ut för en karl och gifte mig med honom, säger den skojfriska Alfhild och skrattar.
Karln kom från Lovisa öster om Helsingfors, och det nygifta paret flyttade till en ö i Lovisa skärgård. Där föddes deras första son, men efter två år bestämde sig Alfhild för att flytta tillbaka.
– Jag trivdes inte där och sa till gubben: ”Jag flyttar hem till Högsåra, vill du komma med så får du.” Och han kom med, haha!
På Högsåra bodde den lilla familjen i samma hus som öns telefoncentral. Från 1946 och 27 år framåt var den även Alfhilds arbetsplats.
– På den tiden fanns ingen el på holmarna, så det var vevtelefon som gällde. Med åren ökade samtalen mer och mer, så det var ett ganska hårt jobb eftersom jag skötte centralen ensam – dag som natt, lördagar och söndagar, jul och påsk. Visst fick jag väl stänga vid nödfall, men jag kunde aldrig helt lämna centralen.
Var du alltså tillgänglig dygnet runt?
– Ja, det skulle väl inte ha fått gå till på det viset, men så var det i alla fall. Jag har många gånger funderat över hur jag orkade med allt. Men jag minns mest det som var roligt.