KUNGÄLV. Helmer Brandberg, 18, lider av en obotlig hjärntumör.
Endast några få procent överlever fem år efter att de insjuknat i glioblastom.
– Jag kan bara tänka positivt och hoppas att forskarna tar fram ett botemedel i tid, säger han.
Eftermiddagssolen strålar in i radhuset i Kungälv, där vi träffar Helmer Brandberg, 18. Här bor han med sin mamma och två systrar, växelvis hos sin pappa en bit därifrån. I vanliga fall skulle Helmer haft fotbollsträning vid den här tiden, eller kanske spelat match. Men vardagen är inte riktigt som den brukar vara.
– Jag ska helst inte slå till huvudet så jag kan inte spela matcher längre. Det är lite trist, men det är bara att acceptera läget och träna på gymmet i stället. Och så har jag börjat spela golf, det är faktiskt jättekul, säger Helmer Brandberg där han sitter i soffan i vardagsrummet.
Vill jobba med människor
Han har ungdomens nyfikna och pigga ögon, med vuxenlivet runt hörnet. I början av juni tar han studenten från Samhällsprogrammet med beteendeinriktning. I framtiden vill han jobba med människor.
Hotet som hänger i luften, det som kepsen på huvudet och kabeln på ryggen vittnar om, låter han inte styra tillvaron. Han har glioblastom, en obotlig elakartad hjärntumör.
– Jag lever i nuet och har inte tid att gå och grubbla. Det är ganska skönt att vara sån, men jag har ju förstått läget. Forskningen behöver mer pengar för att bota den här sjukdomen, säger Helmer.
Fick värre och värre symptom
Hans mamma Sara Brandberg kommer in i vardagsrummet, och slår sig ner bredvid Helmer. Blicken är varm men allvarlig.
– Helmer är fantastisk på att leva här och nu, men det är ju tidskritiskt om jag uttrycker det milt. Att den här forskningen kommer fram är livsavgörande, säger Sara Brandberg.
Det var i mitten av september förra året som tillvaron förändrades radikalt för Helmer. Han hade känt sig ovanligt trött och haft svårt för att koncentrera sig i ett par dagar. Plötsligt en dag i skolan fick han ett krampanfall på toaletten.
– Jag bara föll ihop och svimmade till. När jag kom ut märkte mina kompisar att jag hade svårt att prata, och jag kände ju att något inte stämde. Jag fick vila en stund hos skolsystern och sedan kom min pappa och körde mig till vårdcentralen, säger Helmer.
Han skickades vidare till Kungälvs sjukhus, där läkarna såg en liten blödning i hjärnan. I väntan på en ny röntgenundersökning fick han åka hem, och i en månad levde familjen i ovisshet. Symtomen förvärrades och han fick åka in akut igen.
– Helmer hade haft väldigt ont i huvudet i flera dagar och svårigheter med tal och koncentration, säger Sara Brandberg.
Opererades akut
Läkarna såg nu en större blödning och Helmer skickades till Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg, där han blev inlagd samma kväll. Nästa dag genomgick han en magnetkameraundersökning av hjärnan som visade stora blodansamlingar. Han opererades akut.
– De tog ut det mesta av tumören, men då visste de inte vad det var. Jag kommer inte ihåg så mycket. Bara att jag var väldigt trött och svullen i huvudet, säger Helmer.
Efter några dagar på Sahlgrenska och ytterligare undersökningar fick Helmer komma hem igen. I väntan på provsvaren kände han sig bättre och började snart gå till skolan. Enligt läkarna kunde det handla om mindre allvarliga blodansamlingar i huvudet, eller något annat.
– Jag valde att tänka att det handlade om blodansamlingar som inte var så farligt, och inte något annat, säger Helmer.
”Jag ville inte bara deppa ihop”
Sedan kom dagen då han fick beskedet hos läkaren på Kungälvs sjukhus. Fredagen den 25 oktober förra året.
– Jag och mamma och pappa kom in till läkarens rum, och när vi hade satt oss ner tittade hon på mig och sa att det tyvärr var riktigt dåliga nyheter. Att de hade hittat en elakartad hjärntumör som var obotlig, säger Helmer.
Vad tänkte du då?
– Jag var liksom helt tom och visste inte vad jag skulle säga. Det kändes inte på riktigt. Hela kroppen var i chocktillstånd, och efter någon minut började jag storgråta. Mamma och pappa också. Vi bara satt där och grät allihop.
Det blir tyst en stund. Mamma Sara Brandbergs ögon fylls av tårar.
– Men jag ville inte bara deppa ihop. Min kompis fyllde år samma dag så på kvällen gick jag dit på hans födelsedagsfest. Då berättade jag för alla mina kompisar om det hemska beskedet. En del var väldigt ledsna, men de stöttade mig och sa att de skulle hjälpa mig, så det kändes ändå bra att berätta. Och vi kunde ha en fin kväll ihop och fira min kompis, säger Helmer.
I höstas påbörjade Helmer cellgiftsbehandling och strålbehandling, som bromsar tumörens tillväxt. Sedan februari kompletterar han även med en relativt ny behandling för glioblastom – en apparat kopplad till elektroniska fält på huvudet som skickar signaler som stör cancerbildningsprocessen. Helmer tar av sig kepsen och visar upp lapparna som sitter fastklistrade över elektroderna på huvudet:
– Många med min sjukdom har fått positiva resultat av metoden, så efter strålningen valde jag att köra på med detta. Jag har den på mig ungefär 80 procent av tiden och sover med den. Att snagga håret var väl inte så kul, men det känns inget eller så, och det är det klart värt när den hjälper mig, säger Helmer.
Han har kontrakt på att ha apparaten i två år. Vad som händer sedan vet han inte. Han vill inte tänka på det, han har fullt upp med att leva sitt liv som han älskar. Att hänga med sina kompisar och sin flickvän, gå på fester, idrotta, spela musik.
I Helmers sovrum på nedervåningen står gitarren i ena hörnet. Han tar fram den och gitarrplocket från ”Heartbeats” med José Gonzales strömmar ut över rummet.
Den med refrängen:
”To call for hands of above
To lean on
Wouldn’t be good enough
For me, no”
Gitarren tystnar. Utanför längre bort på vägen susar bilarna förbi. Helmer tog körkort förra året, men på grund av tumören får han inte köra bil längre. Eller inte än.
Han väntar.
– Jag står först i kö om forskarna hittar ett botemedel snart. Vad jag har förstått är det på gång nu men det kostar pengar att ta fram. Det måste väl finnas något sätt att fixa det. För jag vill fortsätta med mitt liv, säger Helmer.