Klimataktivisterna som gav alltför många medelålders män alltför högt blodtryck ställdes i dag inför Högsta domstolen.
Nästan tre år ha gått sedan de blockerade E4:an i höjd med Solna och stoppade en ambulans och orsakade kilometerlånga köer och väckte betydande uppståndelse i tidningar, radio och tv.
– Fängelse, krävde Riksåklagarens representant, byråchef Eva Bloch i sitt inledande anförande.
Sal 37, Stockholms tingsrätt, lokalen som den högsta dömande instansen har lånat för att än en gång staka ut riktningen för domstolar längre ner i hierarkin.
Där satt de fem justitieråden, däribland Anders Perklev, före detta riksåklagare, och Eric Runesson, som också har en stol i Svenska akademien.
Var aktionen att betrakta som sabotage? Och hur långt sträcker sig egentligen rätten att demonstrera?
Det är dessa två frågor som dessa domare har att besvara.
Byråchef Bloch trummade på.
”Löd ej polismans befallning”…”Ambulans kunde långsamt ta sig förbi vägblockaden…”Prioritet 1-patient kom tio minuter försenat till sjukhus”…
Fyra rader med elva aktivister och advokater lyssnade intensivt, det gjorde även publiken, en brokig samling sympatisörer, mest kvinnor som satt i en anslutande åhörarsal där inte många platser var lediga.
Jag skulle inte bli förvånad om dessa aktivister i framtiden kommer att betraktas som hjältar, som pionjärer, de enda som verkligen försökte stoppa en akut och existentiell kris, i en tid där de politiker som lovar sänkta bensinpriser vinner val.
Sabotage, ansåg dock tingsrätten, som inte har i uppgift att spekulera i hur morgondagen kommer att bedöma ett tilltag som proppade igen trafiken.
Det är ett brott som gjorde entré i svensk lag i början på 1940-talet, då världen stod i brand och det visade sig att det saknades straffbestämmelser för olika samhällsomstörtande händelser som kan inträffa i krig.
Ohörsamhet mot ordningsmakten, tyckte hovrätten, som underkände resonemanget om sabotage. Lagens krav på ”allvarliga angrepp mot centrala samhällsfunktioner” var nämligen inte uppfyllt med aktionen.
När riksåklagaren var klar var det dags för för den första advokaten, Linus Gardell, att tala.
Paragrafer i grundlagen och artiklar i europakonventionen och FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och artiklar skrivna av rättslärda åberopades.
Återställ våtmarkerna, påpekade advokaten, var aktivisternas budskap därför att det är den enskilt viktigaste åtgärden för att minska växthusgaser.
Att det finns ett prejudikat att bilda råder det ingen tvekan om. Tidigare domar spretar. Ibland sabotage, ibland ohörsamhet.
Fram tills för för några år sedan ledde aktioner av det här slaget alltid till böter för ohörsamhet, men sedan började åklagare flytta fram positionerna och argumentera för sabotage och fängelse.
Förmiddagen gick mot lunch och på andra sidan gardinerna i fönstren skymtade de vita funkishusen på Kungsklippan, uppförda åren före andra världskrigets vansinne och dess efterföljande lag som nu ska tolkas.
I den här salen har processer hållits mot en kvinna som var anklagad för folkmord och mot en bödel vid ett fängelse i Iran.
Det här är sannerligen inte av samma dignitet, även om överspända riksdagsledamöter och ledarskribenter då det begav sig gapade om att klimataktivisterna bör betraktas som terrorister.
Felaktiga rykten spreds om patienten i ambulansen avlidit. Person inte bara överlevde, det visade sig vid framkomst till sjukhuset inte ens vara prioritet 1.
Nu, när fokus har flyttats, när de medelålders männen har högt blodtryck över någonting annat, när tidningar och morgonsoffor och radio har glömt uppståndelsen, när inte ens Jan Emanuelbryr sig, nu har rättens långsamma kvarnar snart malt färdigt.