I onsdags upplevde Frida Axman, 31, många gravida kvinnors mardröm.
Hon var ensam hemma när sonen Alexander föddes på bara sju minuter.
– Jag bara skrek till 112 ”barnet kommer, barnet kommer nu”, säger Frida Axman, 31.
Vattnet går för höggravida Frida Axman, 31, som är hemma i familjens hus i Stockholmsområdet Bromma.
– Jag ligger vaken och känner ”Gud vilken spark!”. Jag känner att vattnet går. Vi ringer förlossningen på St Göran direkt, som inte tycker vi ska komma in ännu. De bokar in en ny kontroll klockan ett, säger hon.
Frida känner sig ändå lugn, det är ju andra barnet och hon har gjort det här förut.helskärm
Maken Herman Axman, 33, och sonen William, snart 2 år, åker till förskolan.
– Jag kramar William hej då. Vi tycker det är lyxigt att vi har tid att köra honom till förskolan innan vi åker till BB, säger hon.
Frida ringer förlossningen igen, hon tänker ändå att hon har två värkar var tionde minut nu.
– Precis när jag ringer känner jag att det börjar sätta igång, det går ganska fort tills jag har svårt att prata. Jag frågar om vi kan komma in. ”Ja men absolut, kom in du” säger de, berättar Frida.
– När jag lägger på är det så täta värkar att jag inte vet vad ska göra, jag kan inte sitta, jag kan inte stå. Jag tänker vi kommer aldrig hinna in. Jag tänker bara att jag måste upp i sängen, då blir det ingen fallhöjd för bebisen, och allt blodet samlas på samma ställe, säger hon.
I sängen blir smärtorna och kramperna så starka att hon har svårt att röra sig.
– Jag har så ont. Det är nog första gången i mitt liv jag tänker att jag vill dö. Jag når inte mobilen och kan inte röra mig, så jag börjar skrika ”112, 112” och tänker att någon granne kanske går förbi, säger hon.helskärm
Det finns inget som kan hindra lille Alexander från att ta sig ut i världen.
– Jag ligger helt platt och kan inte göra någonting. Till slut lyckas jag kasta mig fram och få tag i mobilen. Jag slår 112 och sätter på högtalaren. När hon svarar skriker jag bara ”bebisen kommer, bebisen kommer nu”, säger hon.
– Då kommer huvudet ut, och i nästa andetag är hela kroppen ute. Det enda jag tänker är ”den måste skrika, den måste skrika”. Sekunden han skriker tar jag upp honom och lägger honom på bröstet, säger hon.
– Sängen ser ut som en crime scene. Han är helt täckt i blod och fostervatten och jag hör hur han snörvlar och andas. Hela förloppet tar sju minuter, från fem i sju till två minuter över.
Hur reagerar 112-operatören?
– När jag säger att bebisen är här säger hon ”vad menar du, är bebisen ute”? Ja, bebisen ligger på mitt bröst. ”Jaha, men har du någon med dig?”. Nä, jag är helt själv.
Medan ambulans är på väg ringer 112 till Herman, som tror att de ringt fel.
– Jag säger ”Nä, nä, ni måste ha fått det fel, jag körde ju precis hemifrån. Fan vad konstigt”. Jag trodde ju att de ljög, säger Herman Axman.helskärm
19 minuter efter att han åkte iväg till förskolan kommer Herman hem som tvåbarnspappa. I sängen ligger Frida med Alexander på bröstet.
Ytterligare fem minuter senare sladdar två ambulanser och akutläkare in vid huset.
– De var också chockade, ”ja men gud, bebisen är ju här”. Jag har hört att det går fort ibland, men inte så fort att det tar fem minuter från att det känns normalt till att bebisen är ute, säger Frida.
Hur blev det med navelsträng och allt?
– Min moderkaka kom inte ut. När jag lade honom på mig var navelsträngen och allt kvar. Jag tänkte ändå att jag vill ha lång avnavling, så att bebisen får all näring. Herman fick klippa navelsträngen två gånger, en gång hemma och en gång på förlossningen.
Barnet kom så fort, fick du några komplikationer?
– Jag sprack ingenting. På sjukhuset sa de bara ”ja, du har som ett skrapsår här, vi måste inte sätta något stygn”.helskärm
Hur var känslorna efteråt?
– Det var mer som en lättnad, jag förstod inte förrän flera timmar senare, då kom gråten. Jag tänkte på allt som kunde ha hänt, att han kunde fått navelsträngen runt halsen, att jag kunde ha förblött, eller att han kunde ha satt sig i säte eftersom han inte hade fixerat sig.
– Många kanske tror att jag vill föda hemma, det är ju många som vill det, men jag ville inte det.