AMMAN. Åttaåriga Mohammad skrek rakt ut när han såg sitt ben i flera delar.
Men det värsta ligger framför honom.
Att behöva återvända till Gaza.
Mohammad stödjer sig mot kryckorna när han hoppar in i tv-spelsrummet på sjukhuset i Amman.
Här inne gör barn som skadats i Mellanösterns olika krig upp i Fifa-matcher.
Två brännskadade pojkar från Jemen välkomnar honom och lämnar över kontrollen.
Han lyser upp och väljer favoritlaget Real Madrid. Det blir en kort match.
Mamma Iman avbryter och ropar att han måste skynda sig för att röntga benet. Det som han var en hårsmån från att mista när bomberna föll över Rafah i södra Gaza i juli i fjol.
– Vi fick ett sms om att vi skulle evakuera. Men när vi försökte fly upptäckte vi att vi redan var omringade. Stridsvagnarna sköt mot oss och en granat exploderade vid mitt ben. Det delades i två, säger Mohammad.
Mamman visar de blodiga bilderna medan Mohammad grimaserar. Han vill inte se.
– När han återfick medvetandet och fick se sitt ben för första gången började han dra av sig håret och skrika ”kapa av mitt ben” för att han hade så ont. Han kunde inte förstå vad han såg, säger Iman.
Det kunde inte mamman heller.
– När jag sprang ut och såg honom höll jag på att svimma. Min dotter försökte dra in mig igen och skrek att vi är under attack.
– Men jag började be och hällde vatten i ansiktet på mig själv. Sedan hämtade jag bandage och en filt för att täcka hans ben. Min man hittade delar av benet på marken, tog upp det och sprang med honom till sjukhuset.
Läkarna i Gaza trodde inte att det fanns mycket annat att göra än att amputera. Hans pappa höll med.
Men mamma Iman vägrade.
Mohammad opererades fem gånger om dagen. De första veckorna utan framsteg.
Läkarna fortsatte att prata om amputation. När det äntligen började peka åt rätt håll, efter en sista muskeltransplantation, stötte familjen på nästa problem.
De sönderbombade sjukhusen tvingade familjen att be om hjälp utomlands – och att lämna Gaza är svårt.
Den israeliska armén gav dem nej gång på gång. I december, fem månader efter explosionen, ringde till slut läkare utan gränser och gav dem en plats på sjukhuset i Amman där 13 barn från Gaza nu vårdas.
– Det är bra här. Jag tycker det är jättekul att spela Fifa. Jag gillar verkligen Playstation 5, säger Mohammad.
Läkaren är nöjd med de nya röntgenplåtarna.
Mohammad kommer att behöva fler operationer i framtiden, men just nu finns det inte mycket mer man kan göra på sjukhuset i Jordanien.
Det oroar mamma Iman.
– Vi vill inte tillbaka till Gaza. Vi vill till Egypten där det finns bra vård. Klarar han att ta sig till Egypten med sitt ben? frågar hon läkaren.
– Det kan gå. Vi får se om vi behöver ta bort ställningen på benet i så fall, säger läkaren.
Mohammad hoppar på kryckorna genom korridoren för att ta sig mot sjukhusets rehabilitering.
Leendet är borta.
Diskussionen med läkaren om att återvända till Gaza gör honom orolig och väcker hemska minnen till liv. Han försöker gömma ansiktet bakom kryckorna.
– I början var det väldigt svårt att prata med Mohammad. Så fort han fick ont fick han en flashback till det han varit med om. Men successivt började han göra framsteg och lita på oss, säger fysioterapeuten Zaid Taha Alqaisi.
– Han kom i en rullstol, men titta på honom nu, säger han och pekar på Mohammad som sparkar runt på en fotboll.
På frågan om vad han vill bli när han blir stor säger Mohammad:
– En kirurg. Jag vill hjälpa människor.
Alla leksaker han fått från personalen på sjukhuset står orörda i ett hörn. Dem har han sparat för att ta hem och ge till sin lillasyster
– Det jag önskar mig mest just nu är att träffa min familj, att de är säkra och att kriget tar slut, säger han.
Inne på patientrummet faller tårarna ner för mamma Imans kind.
För några veckor fick hon samtalet om att de inte får stanna i Jordanien. I stället hotar en biljett tillbaka till Gaza och kriget som rasar.
– Ibland hävdar folk att journalister i Gaza överdriver, men det är faktiskt värre än det ni får se på skärmarna. Situationen är fruktansvärd och jag ber för dem som är kvar.