Fyra månader har gått sedan vaktmästaren Adnan Imsirovic, 32, skottskadades under det värsta massmordet i svensk historia.
Adnan Imsirovic vårdades på intensiven och opererades sju gånger. Han överlevde, men styrkan i armarna kommer troligtvis aldrig bli som förut.
Nu undrar han var hjälpen finns när sjukvårdens uppdrag har tagit slut. Och om han ens kommer få stanna i Sverige.
– Jag vill också känna att mitt liv är värt att skydda – även när rubrikerna har försvunnit, säger han.
Eftersom Adnan Imsirovic fortfarande mår mycket dåligt orkar han inte ses för en intervju. Därför har han själv skrivit en text till Aftonbladet:
”Jag kom till Sverige i april 2023 för att skapa ett nytt liv med min fru. Vi hade hopp, framtidstro och jag började läsa svenska på SFI och grundskolan på Campus Risbergska i Örebro.
När jag fick ett jobb som vaktmästare på samma skola genom introduktionsjobb kände jag mig stolt – jag bidrog, jag var en del av samhället.
Men den 4 februari 2025 förändrades allt.
Under arbetstid blev jag skjuten i båda armarna när en man utförde ett massmord på skolan.
Lever med ständig smärta
Jag överlevde, men mitt liv är inte längre detsamma. Jag lever med ständig smärta, med nedsatt rörlighet, och med PTSD. Min verklighet är nu sjukskrivning, rehabilitering och myndighetskontakter.
Trots att jag fått viss hjälp från försäkringsbolaget Afa, har ersättningen varit mycket låg. Efter fyra månader har jag fortfarande inte fått någon riktig ekonomisk hjälp – varken från Afa eller Brottsoffermyndigheten.
Rehabiliteringen var också väldigt kort. När jag kände att jag fortfarande behövde stöd, kunde jag inte påverka beslutet om att den skulle avslutas.
Jag tvingas nu att klara mig själv – i ett system där allt tar tid och där det ofta är oklart vem som ansvarar för vad.helskärm
Vet inte vilka papper som behövs
Flera av mina kollegor, som också var på plats under skjutningen, har tvingats tillbaka till jobbet trots psykisk stress och trauma – för att de inte har råd att vara sjukskrivna längre. Några är nya i Sverige och förstår inte hur systemet fungerar. De har blivit utan den hjälp de egentligen har rätt till som brottsoffer, bara för att de inte kan språket eller vet vilka papper som ska skickas in.
Det finns positiva delar också. Jag har mött sjukvårdspersonal, polis och andra yrkesgrupper som verkligen bryr sig och gör sitt jobb med stor respekt och omtanke.
Men i kontakten med myndigheter känner jag mig ofta ensam. Som om jag måste bevisa om och om igen att jag är värd hjälp. Det är en tung känsla – att vara skadad, men ändå behöva kämpa för att få sitt människovärde erkänt.
Får jag stanna?
Samtidigt vet jag inte ens om jag får vara kvar i Sverige. Jag lämnade in min ansökan om permanent uppehållstillstånd innan masskjutningen, men jag har fortfarande inte fått någon handläggare. Jag försöker ta reda på vilken enhet jag tillhör, så att jag kan skicka in kompletterande information. Det enda svar jag fått hittills är ett automatiskt meddelande från systemet efter att jag betalade 2 000 kronor, där det stod att min ansökan är registrerad.
På grund av att jag inte får något besked från Migrationsverket är jag tvungen att stanna kvar i Sverige och vänta. Jag kan inte resa ut ur landet innan jag får ett beslut om förlängning eller permanent uppehållstillstånd. Om jag skulle resa till mitt hemland nu, finns risken att jag inte får komma tillbaka förrän beslutet är klart – och det kan ta lång tid.
Det är en väldigt tung känsla.
Mina läkare och min psykolog håller med mig om att en resa till mitt hemland skulle kunna vara positiv för min återhämtning, ge ny energi och motivation. Men jag vågar inte resa, eftersom jag riskerar att bli separerad från min familj här i Sverige.
Att känna sig fast och instängd i en sån situation påverkar också min psykiska hälsa.helskärm
Vill bidra till det här landet
Min tanke med att synas i media är inte att utnyttja det som hänt mig. Jag är en person som kom till Sverige för kärlek – för min fru – och med en stark vilja att bli en del av samhället och bidra till det här landets framtid.
Men just på en plats som betyder så mycket för oss nya och för alla invandrare som har gått på den här skolan – en plats där vi lär oss språket, får våra första jobb, skapar vänskap och lär oss om Sverige – blev jag kallblodigt skjuten i båda armarna. Jag trodde att jag skulle dö där.
Min kamp tog inte slut där. Som ny i Sverige är det svårt att förstå systemet och veta hur man får den hjälp man har rätt till. Allt tar lång tid, smärtan är konstant, och vården var kort.
Är inte ensam
Jag skriver inte detta bara för mig själv. Jag vet att jag inte är ensam. Det finns fler som faller mellan stolarna – både bland oss som överlevt Risbergska-skjutningen, och andra som varit med om våldsdåd i Sverige. Vi som inte föddes här har ibland ännu svårare att förstå våra rättigheter och att orka driva våra ärenden.
Det får inte vara så.
Jag ber inte om mer än det som Sverige redan erbjuder i sådana här fall – men jag behöver hjälp, förståelse och stöd för att kunna få det.
Jag hoppas att min berättelse kan bidra till en förändring. Ett starkt samhälle visar sig inte bara i kriser, utan i hur man tar hand om sina mest utsatta efteråt.
Jag är tacksam för livet, men jag vill också känna att mitt liv är värt att skydda – även när rubrikerna har försvunnit.”
Adnan Imsirovic
Överlevare från masskjutningen i Örebro