Mitt namn är Oskar och jag är en 17-årig kille som bor tillsammans med min mamma i Borås. Jag har bestämt mig för att skriva det här för att jag vill vara ärlig med hur mitt liv ser ut just nu – och kanske någon där ute känner igen sig, eller till och med vill bli min vän.
Jag går i skolan som alla andra, men varje dag är en utmaning på ett sätt som många kanske inte ser. På rasterna sitter jag ensam. Inte för att jag inte vill prata med någon – tvärtom. Jag längtar efter att få dela ett skratt, en konversation eller bara sitta bredvid någon och känna att jag inte är helt ensam. Men verkligheten är att jag inte har några vänner, varken i skolan eller på fritiden.
Jag har alltid varit en ganska lugn och eftertänksam person. Jag försöker lyssna mer än jag pratar och vill gärna förstå andra. Folk brukar säga att jag är lätt att prata med när de väl lär känna mig. Jag är inte den som tar mycket plats, men jag bryr mig om andra och är lojal om någon släpper in mig i sitt liv.
Mina intressen är ganska vanliga – jag älskar att spela elgitarr och kan fastna i musik i timmar. Jag spelar också gärna fotboll, även om det ofta blir ensamträning på gården. Jag gillar också datorspel och att fiska – det sistnämnda är något som ger mig ro när tankarna snurrar för mycket.
Nu när sommaren närmar sig känns det extra tungt. Jag fyller 18 år om några månader, men just nu vet jag inte vem jag ska fira det med. Det är en konstig känsla, att närma sig vuxenlivet utan att ha någon att dela det med. Det gör ont, om jag ska vara ärlig. Man ser andra gå på festivaler, åka på läger, hänga i parker – och själv sitter man hemma och undrar hur det är att vara en del av något.
Därför skriver jag detta. Jag önskar mig något som kanske är enkelt för andra, men stort för mig – en vän. En vän som jag kan prata med, skratta med, spela spel med eller bara ta en promenad med. Någon som accepterar mig för den jag är. Det behöver inte vara perfekt, jag söker inte något komplicerat. Jag söker bara sällskap, förståelse – kanske ett vänskapligt “hur mår du?” ibland.
Om du som läser det här känner igen dig i något, eller kanske vet någon som också känner sig ensam, tveka inte att höra av dig. Jag är redo att lära känna nya människor och kanske bygga en riktig vänskap – den som varar längre än en rast eller en sommar.
Du kanske kan bli den personen som förändrar mitt liv lite – och jag kanske kan vara den som lyssnar när du behöver det.
Hälsningar,
Oskar, 17 år, Borås