I Grums kommun läser personalen i dag böcker om könsdysfori och transidentitet för barnen. Små barn, så unga som ett år, möter berättelser om att man kan vara född i “fel kropp”, att man kan byta kön och att kön är en känsla. Det presenteras som något naturligt, som en fråga om mångfald och inkludering. Men bakom dessa sagor finns en verklighet som är allt annat än sagolik.
Låt oss tala klarspråk: könsdysfori börjar och slutar ofta i allvarligt psykiskt lidande. Studier visar att unga med könsdysfori har en extremt hög förekomst av självmordstankar. Enligt Socialstyrelsen har upp till 40 procent av unga med könsdysfori någon gång haft självmordstankar eller försökt ta sitt liv. Detta är alltså en grupp som redan från början är mycket sårbar.
Vi vet inte vilken vård som hjälper
Men vad händer efter ett könsbyte? En svensk studie från Karolinska Institutet från 2011 visade att den könskorrigerande behandlingen saknar effekt på suicidnivån. Tvärtom visar forskningen att suicidriskerna till och med kan öka och är hela 19 gånger högre än hos befolkningen i övrigt. Mycket talar för att könsbytet blir en projektionsyta för andra redan existerande problem.
Samtidigt vet vi att stopphormoner och könskorrigerande ingrepp är förenade med andra mycket allvarliga medicinska risker såsom kemisk kastrering och därigenom infertilitet, skelettskador, benskörhet, blodproppar, stroke, diabetes och cancer. Enligt Statens medicinsk-etiska råd kan upp till 67 procent av de som genomgått könskorrigerande kirurgi drabbas av komplikationer. Transvården saknar stark vetenskaplig evidens.
Mot bakgrund av detta har Socialstyrelsen och SBU nu slagit fast att det vetenskapliga stödet för hormon- och kirurgiska behandlingar är otillräckligt. Vi vet helt enkelt inte vilken vård som skulle kunna hjälpa. Ändå presenteras könsdysfori för förskolebarn som om det vore en enkel fråga om identitet och bekräftelse.
Det finns också en annan viktig faktor: cirka hälften av de unga som söker transvård har autism eller autismliknande symtom och många lider av depression, ångest och självskadebeteende. Forskning pekar på att könsdysfori ibland fungerar som en förklaringsmodell för lidande som egentligen har andra orsaker. Men detta perspektiv syns sällan i böckerna som läses på förskolor.
Vem tar ansvar för de självmord som sker även efter kirurgi?
Vad lär vi egentligen barn när vi lyfter in berättelser om könsdysfori i sagostunden? Att deras könsidentitet kan ifrågasättas redan som små? Att flickor kan bli pojkar och pojkar kan bli flickor om de bara vill? Att kroppen kan ändras om man inte trivs i den? Är detta frågor som barn i ett- till femårsåldern ens kan förstå?
Kanske är den viktigaste frågan i denna debatt: Vem tar ansvar för det lidande som uppstår när vi pressar unga in i könsdysfori och mot “behandlingar” som kan skada dem för livet? Vem tar ansvar för de barn som växer upp och inser att deras beslut inte går att backa ifrån? Vem tar ansvar för de självmord som sker även efter kirurgi?
Att låta förskolebarn läsa om könsdysfori är inte en fråga om tolerans. Det är en fråga om barns rätt att slippa vuxnas ideologiska projekt. Och låt oss vara ärliga, det räcker att vi backar 15 år så fanns det praktiskt taget inga barn som ifrågasatte om de var födda till rätt kön. Det mesta talar för att vi i talande stund häller bensin på en social epidemi. Barn behöver trygghet, stabilitet och möjlighet att utvecklas i sin egen takt, och inte vuxnas osäkerhet serverad som färgglada bilderböcker.
Vi måste våga stå upp för barnens rätt att vara just barn.
Kally Fröjd, generalsekreterare, Ungsvenskarna
