När elvaårige Sigge smygläser om självmord måste något förändras.
Ett lag startar för pojkar som honom, en tävling bokas in till sommaren 2025.
Men döden hinner ikapp dem.
Genom en vit korridor i Jönköping färdas Sigge. Han pressar spaken framåt, får upp rullstolen i sin maxfart på tio kilometer i timmen.
– I Skåne har de stolar som går i tolv. Man är fartdårar därnere, säger 18-åringen.
Han styr ur på det stimmiga mässgolvet, girar för en man i blå peruk, suger in atmosfären. Raderna av ungdomar i höga stolar. Datorerna, vattenflaskorna, sladdarna.
Fingrarna vispar över tangenterna
Luften är tjockare här. En stompig låt om bastubad klingar av, en sockrig melodi om en rosa helikopter tar vid.
Sigge Stengård svänger vänster, höger, passerar en säkerhetsvakt och glider fram till datorn. Armarna och benen rör sig långsamt, men fingrarna vispar över tangenterna när han loggar in.
Nu är Sigge terrorist. Han studsar på containrar och kastar granater. En siffra i bildkanten visar att han spelat Counter-Strike 2 i 3550 timmar, nästan två års arbetstid.
Vissa menar att spelen är för brutala, att ungdomar inte ska utsättas för den sortens allvar.
För Sigge förhåller det sig tvärtom. Mörkret och allvaret ruvar ute i verkligheten, tryggheten finns på skärmen.
Tio barn per år
I april 2007 föddes tvillingarna Sigge och Hedda i Växjö. Föräldrarna märkte att sonens kropp var hårdare och ojämnare än dotterns, att vänstersidan var kraftigare än den högra. Han diagnosticerades med Beckwith-Wiedemanns syndrom, en genetisk sjukdom som årligen drabbar tio barn i Sverige.
Sigge var en glad unge. Det tog nästan två år att lära sig gå, men sedan vinglade han ystert runt i 1700-talsgården i Småland.
Ändå var det något som inte stämde.
Pappa Martin lusläste de förväntade symptomen, ställde listorna mot sonens verklighet utan att få ihop ekvationen. Så föräldrarna propsade på nya blodprov där man fann att Sigge också hade Duchennes muskeldystrofi, en lika ovanlig diagnos som Beckwith-Wiedemann, men som leder till att muskler bryts ner och ersätts av fett och bindväv.
”En ganska glad mutant”
Ingen av de genetiska sjukdomarna hade tidigare påträffats i Stengårds släktled. Den ena orsakade inte den andra, utan slumpen var framme två gånger och gjorde Sigge till den sannolikt enda i världen med sin kombination.
– Ja. Jag är en mutant. Ingen är som jag, säger han och plirar med ögonen.
Pappa Martin är med på gejmingfestivalen Glitched i Jönköping. Han är en muskulös man med snaggad hjässa och intensiva ögon, men rösten är mild och konsonanterna mjuka.
Martin lutar sig in i samtalet med ett tillägg.
– En ganska glad mutant.
Familjen flyttade till ett egenritat hus, helt anpassat för ett liv i rullstol. Utan trösklar, med skjutdörrar och takliftar. Åren gick och de hankade sig fram, oroliga och ensamma, slutna mot omvärlden, förberedda på det oundvikliga sjukdomsförloppet.
– Det tråkigaste var att jag och min fru Therese på något sätt sörjde en levande son. Vi sörjde dig Sigge, fastän du levde, skrattade och mådde bra.
”Hoppas jag blir 25 i alla fall”
I tioårsåldern skiftade pojkens lynne. Sittande i sin rullstol mulnade det sprudlande humöret, som om insikten till slut slagit rot. Duchennes är obotligt och kommer att döda honom. Han förstod det.
Först ville han krama ut allt som fanns av livet, ha roligt, men saknade vänner.
– Hur gammal kommer jag att bli, pappa? frågade han en dag.
– Du kanske kan bli 30 år.
– Jag hoppas bli 25 i alla fall. Jag tror att det räcker.
Pojken började svära. Kraftfulla, svavelosande salvor rakt ut i luften. Han skar sig i fingrarna, bankade huvudet i väggar, lamslogs av panikångest.
För att fortsätta berätta lämnar Sigge stimmet inne i mässhallen, rullar genom korridoren, bort till en matsal där han är ensam sånär som på ett par brädspelsentusiaster som arrangerar pjäser på ett bord.
Han fäller ner hakan, döljer ögonen bakom kepsskärmen och minns en dag när han hade fyllt elva.
– Vi hade surfplattor i skolan. Där sökte jag på självmord. Jag ville veta hur man gjorde.
Han söker sin pappas blick, bemöts med en godkännande nick.
Pappan: Jag skämdes
– Jag vet inte om jag ville begå självmord. Men jag var nyfiken. Man lever kanske inte lika länge som andra, så jag tänkte mycket på framtiden och på döden.
En assistent upptäckte sökhistoriken och ringde Sigges föräldrar som bröt ihop. Tänkte på allt de hade gjort för sin son, alla undersökningar och anpassningar, den där välgörenhetstävlingen dit Stefan Holm kom, så hur kunde de ha missat det allra viktigaste?
– Jag skämdes. Jag borde ha frågat mer om hur han mådde, säger Martin.
Han och Sigge sjukskrev sig en dag. Satt på en säng och grät. Andades, grät mer, pratade med brustna röster. Från den dagen var samtalstonen i hushållet ett annat, alla tidigare djupt begravda funderingar uppe på ytan.
– Jag önskar att jag hade cancer för det kan gå att bota, sa Sigge över en frukost.
– Tänk om jag fick amputera båda benen och i gengäld få behålla funktionen i armarna, sa han en annan gång.
Ville hjälpa andra sjuka
Pojken svarade bra på antidepressiva tabletter, läget stabiliserades, men föräldrarna insåg att tillståndet inte enbart var medicinskt. Han behövde en hobby, ett gäng, någon att tugga med.
Så han började gejma. Lärde sig rörelsemönstret i Counter-Strike, pluggade in kartorna, övade upp fingerfärdigheten som krävs för att växla vapen. Familjen annonserade om en mentor och fick napp i Blekinge. Sigge kallade sig Siggelito och började strömma sina matcher online.
Tvärsöver landet, i västgötska Lilla Edet, satt Rasmus Sjöblom framför datorn. Den försiktige 18-åringen älskade att grilla, att vräka starka kryddor på köttet, och hade börjat odla sin egen chili.
– Vi reste mycket. Jag bar honom på ryggen upp i Eiffeltornet och i Lutande tornet i Pisa, berättar hans mamma Angelica på telefon.
Rasmus var en utmärkt simmare. Han trivdes på restaurang, spelade gärna shuffleboard och emellanåt tog assistenterna honom på konserter.
– Han såg sig inte som sjuk, utan var mer orolig för andra som blev förkylda. Och han var med i alla studier som fanns. Inte för sin egen skull, utan för att det kanske kunde hjälpa pojkar i framtiden, säger Angelica.
Blev hans förste vän
I uppväxten hade Rasmus massor av kompisar. Emellanåt var sex-sju killar hemma hos honom samtidigt, men i tonåren gled intressena isär. De skaffade körkort och flickvänner medan muskelsjukdomen gjorde Rasmus allt mindre rörlig.
Så vänskapskretsen tunnades ut.
Men så dök en annan pojke med Duchennes muskeldysfori upp på skärmen. En till Counter-Strike-entusiast. Via en kusin tog Rasmus kontakt med Sigge och omedelbart fattade de tycke för varandra.
– Han blev min vän, säger Sigge och ler pillemariskt.
Din första vän någonsin?
– Ja… vi var inte ovänner i alla fall.
De stämde träff. I förstone var Rasmus blyg, orden tycktes fastna i halsen. Men han älskade att kramas, att pressa hud mot hud, att framåt kvällen prata förtroligt.
Bjöds in till Köln
De var omaka, men en sak stod tidigt klart. Ett lag behövde startas och grundaren Siggelito och teamleadern RS skulle bli de första spelarna.
Snart hakade Emil och Christopher Appelqvist från Jönköping på. Sedan Sebastian. 2021 föddes laget som kom att heta Para.Ghost och pojkarna dök huvudstupa in i den nya bekantskapskretsen.
Under matcherna pratade de om den optimala taktiken. Om muskelsjukdomens vedermödor, om svårigheterna med att svälja. Men också om sådant man inte tar med farsgubben, om sex och samlevnad, om längtan.
– Vi snackade hela tiden. Det var skönt, säger Sigge.
Han tog studenten med bra betyg och flyttade till Kristianstad för att gå samhälls-estetiskt program på gymnasiet. Oftast skedde lagumgänget digitalt, men familjerna styrde upp träffar, körde runt i landet för att tävla.
Para.Ghost slog flera etablerade lag. De lockade sponsorer som försåg dem med nya datorer. De bjöds in som VIP-gäster på en stortävling i Köln.
”Hur kan de vara bättre?”
I november 2024 rekryterades en sjätte medlem, Anton. I december anmäldes laget till Glitched, den e-sportfestival som ersätter Dreamhack i Jönköping. Sigge och pojkarna planerade att träna hela våren.
Den underfundige Coffe var en nyckelpjäs. Han hade låtit naglarna växa ut för att lättare komma åt tangenterna.
Men 27-åringens tillstånd försämrades hastigt.
– Han hade nästan frusit i sin ställning, med huvudet på sned. Han kunde inte röra någonting förutom fingrarna, men var ändå bland de bästa i laget. Det var så fascinerande – hur fan kunde de där snubbarna vara bättre än jag? säger pappa Martin.
Far och son är här i Jönköping för tävlingens skull. Om några timmar ska lagkamraterna anlända, glida samma väg som Sigge gjorde nyss, installera sina datorer och kämpa mot motståndarnas insatsstyrkor.
Men alla kommer inte.
”Vi måste leva till dess”
På jullovet 2024 fick Coffe lunginflammation. För personer med Duchennes är sjukdomen livsfarlig då hjärt- och lungräddning riskerar att krossa deras bröstkorgar.
Strax före nyår ringde Martin till sin son och sa att Coffe gått bort.
– Jag visade inte så mycket känslor på begravningen. Jag tycker inte om att gråta, säger Sigge.
Rasmus tog dödsfallet hårdare. I kapellet var ögonen tomma, kroppsspråket uppgivet. Om en lagkamrat kan dö oförhappandes, så varför inte han?
Mamma Angelica minns samtalen de hade hemma i Lilla Edet efter begravningen.
– Vi kopplade in psykologer och kuratorer. Han fick medicin. Jag sa att vi inte bara kan ge upp utan måste kämpa. ”Varför då, jag ska ändå dö” svarade han. Jag sa att jag också ska dö en dag, men att vi måste leva tills det händer.
Under våren repade sig Rasmus hjälpligt och besökte Sigge i Växjö. Sov i hans säng, nyttjade hans lift. Han skämtade försiktigt och vågade planera sin framtid. Resor han ville göra, shuffleboard-partier han ville spela.
Laget samlas i mässhallen
Ett par veckor senare blev han förkyld, skjutsades till vårdcentralen och fick syrgas. Muskelsjukdomen gjorde det svårt att hosta upp slemmet.
Det borde inte ha varit Rasmus tid, han var bara 22 år, men så blev det.
Till kyrkan i Lilla Edet kom över 200 personer. Sigge bar Para.Ghost-tröja.
– Jag är ingen kostymkille.
Tänker du ofta på döden?
– Nej, jag har slutat. Jag har inte lika mycket funderingar för jag har fått reda på så mycket.
I tio kilometer i timmen manövrerar han elrullstolen tillbaka mot mässhallen, där en Crazy Frog-låt dånar. Han kopplar av med en flygsimulator i väntan på att laget ska anlända.
Efter två timmar ansluter Anton. Lagkamraterna hälsar inte, men loggar in för att spela ihop. Rasmus assistenter Melvin och Oliver är näst på tur. De har inte längre sin klient i livet, men har tagit sig hit för att ersätta den vakanta platsen. Emil rullar in vid sexsnåret.
Gruppen har inga åtaganden den här fredagen, utan hänger bara vid datorerna. Trivs och skrattar. Ett på natten glider Sigge och pappa Martin till bilen på campingen intill, där de borstar tänderna, kissar i plastflaska, klär av sig och somnar på en madrass.
Håller tal om de döda pojkarna
På lördag är första matchen planerad till 14.00, men den blir uppskjuten eftersom nätet i arenan svajar. För Martin och Sigge Stengård är det ingen katastrof, för det frigör tid för deras egentliga ärenden den här helgen.
Jo, med sitt hoplappade lag vinner de gärna en match eller två. Men det finns viktigare saker i livet än segrar.
Kvart i fyra tystnar musiken och skränet. Martin fattar en mikrofon, kliver upp på scenen och sätter igång ett bildspel.
Det här är Para.Ghost, säger han och pekar. Och det här är Rasmus och Coffe.
Han talar fritt, beskriver pojkarna så detaljerat han kan. Blygseln, humorn, skämten de ska ha dragit sinsemellan, när föräldrar barskt skickats ut från deras rum.
Nedanför scenen står Rasmus föräldrar som kommit enkom för den här stunden. Sigge är bredvid, han ler sammanbitet.
Alla förstår vad han menar
Egentligen är alla ord överflödiga förutom de sista. Martin hämtar andan och vänder sig direkt till de lagkamrater som inte är på plats.
– Rasmus och Christopher, vi kommer alltid att älska er.
Han avrundar med spelvärldens två vanligaste förkortningar, med bokstäverna som används efter matcherna för att tacka och visa respekt.
– GG. WP.
Luften är kvav och salen andäktig. Applåderna dämpade. Inte ett ord yppas, inte ett vapen avfyras på någon skärm. De är tusentals som samlats och alla förstår slutorden.
Good game, Rasmus.
Well played, Coffe.
