”Jag fick kölapp 112, det var kanske ett tecken”
HÄSSLEHOLM. Utekvällen slutade på sjukhus för Fanny, 18.
Hon drabbades av svår sepsis och flögs akut i helikopter till Stockholm.
Sex veckor senare vaknade hon i Linköping – utan ben.
På Hässleholms sjukhus har Fanny Norrman varit i fyra veckor nu. Utanför fönstret ligger parkeringen för besökande och en stram fyrkantig byggnad. Ingen utsikt för en drömmare.
Fanny lämnar sitt rum två gånger om dagen för terapi. Dels när hon kör ett pass fysioterapi, dels ett pass arbetsterapi. Nästan all övrig tid ligger hon i sängen.
– Det finns inget annat man kan göra i ett sjukhusrum än att kolla på tv, det är jättetråkigt – och inget bra heller.
Fanny minns bara delar av det som hände natten mellan den 29 och 30 december förra året, men hon minns att hon kom hem sent efter att ha träffat kompisar.
”Klockan tre på natten ringde jag till mamma som var på övervåningen och sa att ’jag mår dåligt och har ont’ och ’kan du komma ner för jag orkar inte gå upp’. Kroppen kändes så tung och jag hade ont i smalbenen och vaderna. Jag hade också så ont i huvudet att jag grät”, säger hon.
Maria Asklund, Fannys mamma, ringde 1177 som hänvisade vidare till 112, eftersom Fanny hade svårt att andas. Där fick hon beskedet att de skulle ta sig in till Centralsjukhuset Kristianstad själva, det skulle gå snabbast.
– Då hade du också ont i ryggen och feber, du fick frossa och blev stel i nacken. Men på akuten ville de inte skriva in dig. Jag fick tjata, för jag kände att var något som inte stämde. Fanny brukar aldrig gnälla, säger Maria.
Prover som togs visade ingenting, enligt läkare. Han tyckte att de skulle komma tillbaka om Fanny blev sämre.
– När de skickade hem oss svimmade jag i korridoren. De tog in oss igen och jag fick en macka och lite juice. Men när jag ätit upp mackan skickade de hem mig, säger Fanny.
Men hon blev bara sämre.
– Jag kommer ihåg det som att smärtan vandrade i kroppen, säger hon.
– Du började få synrubbningar och må illa, så vi åkte in till akuten igen, säger Maria.
Läkaren: ”Fort som fan”
Då hade det gått drygt tolv timmar sedan de sökte hjälp första gången. Fanny var så medtagen att hon knappt kunde gå, ett av symtomen på sepsis.
– Akuten var fullproppad. Jag fick kölapp 112, det var kanske ett tecken – och då var det 15 personer före mig, säger Fanny.
Maria som nu var ordentligt orolig för sin dotter fortsatte att tjata för att få träffa läkare. Men personalen var övertygad om att Fanny drabbats av influensa och satte på henne munskydd.
– Jag grät och då kom receptionisten ut och sa ”jag ser hur sjuk din dotter är, jag ska försöka få in henne”, säger Maria.
– När jag kom till sjukhuset kunde hon knappt andas, så jag drog av hennes munskyddet. Då såg jag petekier i hennes mungipa, säger Fannys pappa Peter Norrman.
Sköterskan stod fast vid att Fanny drabbats av influensa. Peter tog då en bild på petekierna på Fannys mage.
– Fem minuter senare så stod man med bilden i näven och jämförde: det är mer nu. Och fem minuter senare: det är mer nu. Men när väl läkarna kom gjorde de allt rätt. Jag minns bara att läkaren sa en massa medicinska termer – och ”fort som fan”, säger han.
Fanny fördes rätt in på intensivvårdsavdelningen, nu konstaterades sepsis som orsakats av meningokocker – och att hennes hjärtfunktion knappt fungerade. Läkarna beslutade att hon skulle kopplas till ecmo-maskin.
– De sa att om jag inte hade fått komma till en ecmo-maskin så hade jag dött, säger Fanny.
Ett team från Karolinska kom med helikopter till Kristianstad klockan tre på nyårsaftonens morgon och kopplade in Fanny till en portabel ecmo-maskin innan de återvände med henne till Stockholm. I den portabla maskinen var Fanny uppkopplad i en vecka innan bytte till den stationära.
– När du kom upp till Stockholm var du så instabil att de inte vågade koppla ur den, säger Peter.
I tio dagar totalt låg Fanny uppkopplad till ecmo-maskinen, sedan låg hon kvar på avdelningen i ytterligare fyra dagar för observation.
Tvingades amputera
Den 15 januari i år flyttades hon till Brännskadecentrum i Linköping. Då hade syretillförseln i Fannys underkropp strypts. Dagen efter bedömde fyra olika läkare att Fannys ben måste amputeras akut, det ena nedanför knäet och det andra under.
– De ville inte göra det, men det fanns inget annat att göra. Om de inte tagit bort dem så hade det ju bara spridit sig. Jag hade blåa fötter och sedan blev underkroppen helt blå av syrebrist. Det såg ut som att jag hade dragit på mig mörkblå tajts. Alla sår var som brännskador, säger hon.
Kommer du ihåg vad du tänkte när du vaknade?
– De försökte väcka mig flera gånger för att kolla om jag klarade det. Men jag hade alltid så ont så de sövde mig igen. Jag hade förmodligen sett några glimtar av benen innan. I början kändes det verkligen som att jag hade hela benen där. Det var inte förrän senare, när de lade om mig, som jag tänkte: ”Har jag inga ben?”.
Fannys mediciner var så starka att hon fick hallucinationer, som att Maria hade maskar i hela ansiktet.
– Jag hade också sett kaniner hoppa runt på golvet. Liksom jättegulligt. Kaniner och spindlar såg jag.
Nyligen tog Fanny studenten från samhällsvetarlinjen med beteendeinriktning.
Sedan väntade lastbilsflaket med en stege att besegra.
– Vi hade frågat dem innan om jag kunde åka på flaket. Nu frågade jag: ”Hur ska jag komma upp?” och de bara: ”Gå upp!”
– Så det var ju lite struggle, jag hade ju rätt mycket stöd – men jag lyckades klättra upp för stegen och kom upp på flaket.
”Finns sämre dagar”
Inom ett par veckor ska Fanny flytta igen, till Orups sjukhus i Bosjökloster. För drygt hundra år sedan var det ett sanatorium för tuberkulossjuka, nu tar man hand om rehabilitering av framför allt ryggmärgs- och hjärnskadade.
– Jag är väl där tills jag inte behöver rehab längre, tills jag kan gå själv utan hjälpmedel. Jag hoppas att jag inte behöver vara där tills skolan börjar. Jag vill ha sommarlov, säger Fanny.
För hon kommer att gå om sista året, eftersom hon missade hela vårterminen.
– Och så är jag hjärntrött nu, så det är bra om jag går om hela året.
Fanny ger ett intryck av att vara stark och har hela tiden nära till skratt, trots allt hon gått igenom. Men lyckas hon hålla humöret upp hela tiden?
– Jag tycker ändå jag är en otroligt stark människa. Nu har det gått så många månader så jag är lite mer van vid tanken. Men det är klart att det finns sämre dagar som jag önskar ”Vad fan, jag vill ha ben”. Eller, det gör jag hela tiden.