OSKARSHAMN. Det skiljer bara 500 meter mellan förskolan och gravplatsen.
Och Liona är inte på den platsen en tvååring borde vara.
Flickan på bilderna har bus i de bruna ögonen.
På köksbordet bredvid bullar och kaffe ligger minnena utspridda, de som mamma Kaltrina Durmishi Namani, 32 och Meriton Namani, 33, valt ut inför Aftonbladets besök.
Här finns sommarbad i den uppblåsbara barnpoolen, pannkaksgräddning i köket och två finklädda systrar tillsammans med mamma och pappa framför julgranen på nyårsafton.
– Det var sällan man såg henne ledsen. Hon vaknade väldigt tidigt, fem sex på morgonen, och var alltid pigg och glad, säger Kaltrina medan hon plockar fram ett foto från högen.
Bilden visar de overallklädda syskonen på förskolans julavslutning, inte ens fem månader sedan.
Det var ungefär då allt började.
”Ge henne Alvedon så går det över”
Farmor och farfar hade kommit på besök från Kosovo, så tjejerna fick gå på julledigt en vecka tidigare än vad som var tänkt.
Förhoppningen var att slippa undan vinterkräksjukan och annat typiskt för förskolebarn i vintertider. Men sen började Liona få feber och hosta.
Över julen gick det upp och ner. Några dagar var feberfria, sen blev Liona dålig och gråblek och hade ont i magen.
Den 27 december sökte familjen vård första gången. Liona var ett vanligt, friskt barn som gick på förskola – visst hade hon dragit på sig sjukdomar tidigare. Men med lite Alvedon och andra febernedsättande så har det alltid blivit bra.
Nu blev det inte bra.
Under en månad, vid elva tillfällen, gick turerna fram och tillbaka, både till Västerviks sjukhus och till akutmottagningen och vårdcentralen hemma i Oskarshamn.
Varje gång fick familjen höra samma sak: De går över, ge henne Alvedon och Ipren så går det över.
Föräldrarna försökte förklara: Glada och pigga Liona är helt förändrad. När hon är hemma leker hon mindre, helst sitter hon i pappas famn.
Men Kaltrina upplever att de hela tiden blev misstrodda och symtomen bortförklarades.
Blev hemskickad mitt i natten
Årets första veckor präglades av oro. Liona ville inte äta och dricka så mycket som hon skulle. Det gick lång tid mellan blöjbytena. Men föräldrarna fick höra att det berodde på att hon var sjuk, att det inte är konstigt att barn kissar mindre.
Till slut fick Liona antibiotika, men den tog inte. Då tog läkarna CRP, en snabbsänka för att mäta infektion eller inflammation i kroppen.
Ett normalt värde ligger på 5. Lionas visade på 240.
Den 18 januari blev familjen hemskickad klockan 2 på natten. Då hade Liona inte fått i sig någonting hemma, och under läkarbesöket fick hon bara i sig några enstaka klunkar vatten, medan hon satt nästan medvetslös i sin mormors famn.
Familjen vädjade om att hon skulle läggas in och få dropp. Men enligt läkarna var hon inte så pass sjuk än.
Den 20 januari hade Liona feber igen och familjen åkte in. På förmiddagen blev familjen hemskickade från vårdcentralen för sista gången.
På kvällen kräktes Liona, och de åkte in akut igen. Läkaren kände på hennes iskalla och svullna fötter. Andningsfrekvensen låg på 70, men familjen lämnades ensam på rummet. Det bestämdes att det skulle tas blodprov och urinprov.
Men de proverna hann aldrig tas. Nu orkade inte Lionas lilla kropp kämpa mer. Hon somnade in i sin mormors famn.
Drabbades av hyponatremi
Obduktionen har visat att Liona hade hjärnsvullnad, vätska i hjärtsäcken, vätska i lungorna, vätska i buken och svullen lever.
Det som till slut orsakade hennes död var hyponatremi, en saltbrist i kroppen. Det utvecklades under tiden Liona var sjuk.
I slutet av maj anmälde Västerviks sjukhus händelsen enligt Lex Maria. Chefläkaren Martina Sinai kan inte uttala sig om enskilda fall. Men säger att man vidtagit flera åtgärder för att minska risken att något sådant ska hända igen.
Det som Liona drabbades av, hyponatremi, är ovanligt hos barn.
– Det är jättetragiskt för alla inblandade. Otroligt ledsamt.
– Det vi skrivit i vår anmälan är att om man tittar på varje enskild individ som varit inblandad så har alla agerat utifrån den information de har.
Vad för åtgärder har ni vidtagit?
– Vi har pratat om vikten av att aktivt söka information i journalen och hur vi kommunicerar vidare informationen till varandra i vården. Våra journalsystem är inte riktigt uppbyggda så att man alltid hittar all information. Det tar mer hänsyn till patientens integritet än att vara ett arbetsredskap.
Kaltrina torkar tårarna hemma vid köksbordet.
– Vi bad om att bli inlagda. Ge henne dropp. Men det behövdes inte enligt dem. Hur de tänkte, det vet vi inte. Men jag skulle gärna vilja veta.
Hennes förtroende för sjukvården är borta.
– Det här hade aldrig behövt hända om de bara hade lyssnat på oss och tagit prover.
Sorgen finns överallt, hela tiden.
Men livet pågår – och föräldrarna har ett till barn att ta hand om.
Fyraåriga Aurora har lekt på sitt rum med sin mormor medan de vuxna pratat och tittat på bilderna på hennes lillasyster.
Nu tar hon på sig regnjackan med jordgubbar på, och de blinkande lila gympaskorna. Helst vill hon ta med sig cykeln nu när vi ska gå ut.
– Nej, vi går, det är så kort bit, säger Kaltrina som själv drar på sig en fleecetröja.
”Kommer inte Liona snart?”
Det var svårt att förklara för en fyraåring att hennes lillasyster är död och inte kommer tillbaka.
– I början var det väldigt mycket ”kommer inte Liona snart?”. Hon var arg på att hon inte kom hem, säger Kaltrina.
Systrarna var väldigt tajta.
– De gjorde allt tillsammans. Liona var lite hennes vapendragare. Satt Aurora och målade så satt Liona också.
Dagen då dottern skulle fyllt två år var familjen vid graven och släppte ballonger.
– Sen fick Aurora köpa ett gosedjur och lägga i ett litet växthus där vi har samlat ihop Lionas nallar och gosedjur.
Vi promenerar i duggregnet tills vi kommer till en korsning. Fortsätter man längs gatan, till höger, kommer man ner till Auroras förskola.
Svänger man till vänster kommer man till kyrkogården. Där ska gamla människor vila.
Men Kaltrina tar till vänster.