Jisses jösses Petter.
På nationaldagen sprider predikant Hellström livets gospel om tro och tvivel, med backup från Guds soldater. Han har musikaliskt aldrig låtit större.
För några veckor sedan lade Håkan Hellström ut en filmsnutt från Accelerator-festivalen i Stockholm sommaren 2000, strax efter att låten ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” släpptes. Folk stressar förbi den lilla scenen, nästan ingen stannar upp och kollar in artisten i sjömanskostym som tar några stapplande danssteg. Jag gjorde det inte, vad jag minns. Fjorton år senare intog han Ullevi för första gången. Och kvällens spelning är Hellströms tionde på arenan. Helt otroligt, givetvis.
Det vore en lögn att säga att det redan märks på filmsnutten från Accelerator att landets framtida största liveartist var i vardande. Men en sak är sig lik med Håkan då och nu: viljan att musikaliskt åka ut på nya vägar. Som i dag, när han valsar in på en lång scentunga med Frälsningsarmén i släptåg på blås, som en second line i New Orleans.
Ett husband för aftonen som med predikant Hellström skapar storverk under Hellströms första Ullevi-gig för sommaren.
Allt är redan avhandlat om fenomenet Håkan Hellström. Det finns inte så mycket nytt att tillägga till den här nu kvartssekel långa framgångssagan. Förväntningarna på kvällen är som alltid skyhöga. Senast han stod på scen, för två somrar sen, såg jag en klassiker några kilometer härifrån. Inför har jag tre frågor:
Ett: Kommer det att regna, som senast på Way Out West? (det gör det inte, lagom till förbandet Håkan Hägg som skrattande sjunger Barbro Hörberg-visor skiner solen igenom)
Två: Kommer han att spela något från plattan ”Du gamla du fria” på självaste nationaldagen? (det gör han, bland annat en fin ”Pärlor” med Sarah Klang).
Och tre: Hur kommer scenen att fungera?
Det fyrkantiga scenbygget är placerat i mitten av arenan ute på ståplats. Han har själv beskrivit scenen i mitten som ett sorts gladiatorspel. Det är bara lite svårt i början att veta var man ska kolla på kampen, på storbildsskärmarna eller försöka hitta Håkan som far runt från sida till sida? På de fyra gigantiska skärmarna är Göteborgs-feelingen påträngande med spårvagnsljud, blåvalen från Naturhistoriska och husfasader från stan. Tanken verkar vara att vi befinner oss i hamnkvarteren.
I så fall en hamn med ett för kvällen helt fantastiskt musikgäng på plats nere vid kajen. Och Håkan själv visar sig vara en perfekt ciceron för nationaldagen. Inte för att han är älskad av alla, verkligen långt ifrån, men för hur han lyckas fånga en småkall junikväll med nävarna och krama ur ren magi på arenan som han nu fullkomligt bemästrar.
Plötsligt finns inga musikaliska gränser för Hellström
En av flera anledningar att vi sitter här med ett färskt Ullevi-rekord på Ullevi är alla tonåringar som tagit sig till arenan. Något som de flesta artister har som en akilleshäl är att kunna föryngra sin publik, att inte bara spela för samma crowd varje vända. Men Hellström lyckas få en färsk kull av nybakade studenter för varje ny Ullevi-säsong. Inte så konstigt, då hans universum ofta kretsar kring framtidsvisioner som pendlar mellan eufori och nihilism, och har låttexter som inte sällan andas knoppar som brister.
Håkan lockar kidsen, helt enkelt. Och kidsen skriker helt okontrollerat när komikern Björn Gustafsson dräller in på scen som polis. Vad som följer sedan borde inte fungera när buskis möter allsång. Men det gör det, på ett sätt som känns helt naturligt. Samma känsla av ”det här borde inte gå” återkommer under kvällen. Som när hela Ullevi bär fram ”Valborg” med fingerknäpp, eller hur extranumret ”Nu kan du få mig så lätt” med Miriam Bryant växer till en själfull skyskrapa.
Hellstöm har alltid jobbat hårt på att få musiken live att expandera och skapa explosioner. Frågan om han någonsin har låtit bättre än nu. Jag tror inte det. Uppbackad av sitt vanliga (briljanta) band och körsångerskor skapas ytterligare en dimension med Frälsningsarmén på scen. Plötsligt finns inga musikaliska gränser för Hellström. Allt låter så s t o r t, oavsett om han drar det åt storbands-soul eller rusiga rockattacker.
Det blir mängder av sådana där stunder under kvällen, när musiken sväller och rinner över alla bräddar på ett helt organiskt sätt. Stunder där Håkan med band leker musik med sylvass precision. När vi tillsammans med musiken faktiskt skapar något högre. Precis som i klippet från Spielbergs sci fi-klassiker ”Närkontakt från tredje graden” som visas innan extranumren, där man och utomjording möts med hjälp av toner. Eller hur Håkan minuterna senare verkar besatt i en monumental ”Din tid kommer”.
”Några frågor på det?” undrar Håkan efter en fullständigt knäckande version av ”Kom igen Lena”. Nejdå. Eller, jo, bara en: När ska man vänja sig vid det här?
Aldrig, hoppas jag. Jisses jösses Petter, för att citera Håkan.
Och den magiska resan fortsätter redan i morgon.