Han är bara sju år och drömmer om att bli polis när han blir stor.
Men i verkligheten har Nimas kropp börjat tyna bort i barndemens.
– Det var som att få ett dödsbesked, fast ännu värre, säger hans mamma Tove Folkesson Orrbeck.
På köksbordet hemma i huset i Onsala, Kungsbacka kommun, ligger legobitar utspridda.
I handen håller Nima, 7, en halvfärdig polisbil.
– Ska jag hjälpa dig med fronten? frågar mamma Tove Folkesson Orrbeck medan hon sorterar bitarna utifrån färg.
Hennes snart åttaåriga son hummar till svar och för sedan upp en legobit nära ögat.
Med lite guidning om vart de ska sitta hamnar de olika bitarna rätt på julklappsbilen.
– Jag har bara byggt den här en gång innan, förklarar Nima.
Att hans närsyn är nästintill obefintlig hejdar honom varken från att bygga lego, cykla på grusvägarna med lillasyster Juni, 5, eller delta på fotbollsträningar med kompisarna.
Men det kommer att komma en dag när det inte går längre.
Började sitta närmre tv:n
Det var på sommaren, strax före Nimas femårsdag, som föräldrarna Tove Folkesson Orrbeck och Alfred Orrbeck anade att något inte stod rätt till med sonen.
– Vi började märka att han såg sämre. Han satt närmare tv:n och såg inte riktigt djuren på åkrarna här runtomkring, säger Tove, som tidigare berättat om Nimas sjukdom för GP.
Det konstaterades att sonen hade en synnedsättning och familjen remitterades vidare.
– Då tänkte vi att, oj, han kanske behöver glasögon. Det får vi ta hand om.
Men under hösten genomfördes ytterligare kontroller och känslan av att något inte stämde växte hos föräldrarna. Samtidigt var informationen från läkarna knapphändig och Tove, som själv arbetar inom vården, sökte svar i journalanteckningarna på 1177.
– De hade skrivit att han hade atrofi på näthinnan, vilket betyder celldöd. Då förstod jag ganska snabbt att det här är allvarligt. Att det inte bara handlade om glasögon.
Efter en lång väntan, med otaliga sjukhusbesök, utredningar och ett gentest senare kom svaret:
Nima hade med stor sannolikhet Spielmeyer-Vogt, eller CLN3 som sjukdomen också kallas. Barndemens, i folkmun.
”Allt blev bara svart”
Insikten om att deras levnadsglada femåring sakta men säkert kommer att tyna bort framför deras ögon slog ned som en bomb i familjen.
– Det var som att få ett dödsbesked. Fast ännu värre, säger Tove.
Samtidigt, förklarar Tove, hade familjen i över ett halvår redan levt med insikten om att Nima skulle bli blind och därmed gått igenom hela den chocken och sorgen över det.
– Men när vi fick det här svaret blev allt bara svart.
Familjen uppmanades av läkarna att inte googla, men det hade bara motsatt effekt.
– Jag minns att jag kände mig fysiskt illamående och tänkte att det här är det bara inte. Det är en så fruktansvärt ovanlig sjukdom så jag kunde inte ens tänka tanken.
Insikten om vad som väntar kom i samband med en föräldraträff vars barn också var sjuka eller hade gått bort i CLN3.
– Det var först då jag förstod att det faktiskt var vårt barn man pratade om.
Kommer hamna i rullstol
I dagsläget har Nima väldigt lite närsyn och börjar få problem med minnet och balansen. Trots det menar föräldrarna att han fortfarande är kapabel till mycket.
– Vi har träffat andra barn som har kommit längre i sin sjukdom. Det var tufft att se. Vi vet att han med största sannolikhet kommer att hamna i rullstol. Att han kommer att förlora talet till slut och bli sängliggande på slutet, säger Tove.
Hur mycket man som förälder ska berätta för sonen och när är också en avvägning.
– Nima är väldigt medveten om att han har en ögonsjukdom. Och att han ser sämre, det vet han. Men han vill oftast inte prata om det, säger Tove.
”Allt blev bara svart”
Insikten om att deras levnadsglada femåring sakta men säkert kommer att tyna bort framför deras ögon slog ned som en bomb i familjen.
– Det var som att få ett dödsbesked. Fast ännu värre, säger Tove.
Samtidigt, förklarar Tove, hade familjen i över ett halvår redan levt med insikten om att Nima skulle bli blind och därmed gått igenom hela den chocken och sorgen över det.
– Men när vi fick det här svaret blev allt bara svart