Jag förväntade mig aldrig att gråta på min styvsons bröllop.
“Bara riktiga mammor får sitta längst fram”, sa hans fästmö till mig — så jag satte mig längst bak och tittade på bröllopet… tills min pojke vände sig om och förändrade allt med sex enkla ord.
Jag träffade Nathan första gången när han bara var sex år gammal – stora ögon, smala armar, gömde sig bakom sin pappas ben på vår tredje dejt. Richard hade förstås nämnt att han hade en son, men att se det här lilla, sårade barnet förändrade något inom mig.
”Nathan”, sa Richard mjukt, ”det här är Victoria, kvinnan jag har berättat om.”
Jag böjde mig ner i hans ögonhöjd och sa:
”Hej Nathan. Din pappa säger att du gillar dinosaurier. Jag har med mig något till dig.”
Jag räckte honom en liten presentpåse med en bok om paleontologi.
Jag gav honom ingen leksak – jag ville att han skulle förstå att jag såg honom som mer än bara ett barn att underhålla.
Han log inte, men han tog emot påsen.
Senare berättade Richard att Nathan sov med den boken under kudden i flera veckor.
Det var början på vår relation. Barnet behövde stabilitet, och jag visste precis hur man ger det.
Jag skyndade inte på något och försökte inte tvinga fram kärlek. När Richard friade sex månader senare, såg jag till att fråga Nathan om tillåtelse också.
”Skulle det vara okej om jag gifte mig med din pappa och bodde med er?” frågade jag en eftermiddag när vi bakade chokladkakor tillsammans.
Han funderade allvarligt medan han slickade av smeten från skeden.
”Kommer du fortfarande baka kakor med mig om du blir min styvmamma?”
När Richard och jag gifte oss hade Nathans biologiska mamma varit borta i två år. Inga telefonsamtal, inga födelsedagskort. Bara ett stort tomrum som en sexåring inte kunde förstå.
Jag försökte aldrig fylla det tomrummet. I stället skapade jag min egen plats i hans liv.
Jag var där på hans första dag i andra klass, när han krampaktigt höll i sin Star Wars-matlåda och såg skräckslagen ut.
Jag var där på hans femteklass Science Olympiad när han byggde en bro av glasspinnar som höll mer vikt än någon annans i klassen.
Jag var där under den förkrossande mellanstadie-dansen när hans förälskelse dansade med någon annan.
Richard och jag fick aldrig egna barn. Vi pratade om det, men tiden kändes aldrig rätt. Och ärligt talat, Nathan fyllde vårt hem med så mycket kärlek och energi att det kändes som en familj dubbelt så stor.
Vi tre hittade vårt eget rytm, byggde upp traditioner och interna skämt som sydde oss samman till något som verkligen kändes som en familj.
”Du är inte min riktiga mamma,” sa Nathan en gång under ett hetsigt gräl när han var 13 och jag hade gett honom utegångsförbud för att han skolkat.
Orden var menade att såra – och det gjorde de.
”Nej,” svarade jag och kämpade mot tårarna. ”Men jag är verkligen här.”
Vi pratade aldrig mer om det, men något förändrades mellan oss efter det.
Som om vi båda hade erkänt vad vi betydde för varandra.
Vi visste att vi inte var bundna av blod, utan av något vi valde – varje dag. Något som inte behövde ord.
När Richard dog av en stroke för fem år sedan rasade vår värld samman.
Han var bara 53.
Nathan skulle precis börja på universitetet då.
”Vad händer nu?” frågade han senare, med en röst så liten som när han var sex år.
Det han egentligen menade var: Kommer du stanna? Är vi fortfarande en familj?
”Nu löser vi det tillsammans,” svarade jag och kramade hans hand. ”Inget förändras mellan oss.”
Och det gjorde det inte. Jag hjälpte honom genom sorgen.
Jag gjorde allt Richard skulle ha gjort för sin son.
Jag betalade Nathans universitetsansökningsavgift, var där på hans examen och hjälpte honom köpa kläder till sitt första jobb.
På hans examensdag räckte Nathan mig en liten sammetsask.
Inuti låg ett silvrigt halsband med en berlock som löd: ”Styrka.”
”Du försökte aldrig ersätta någon,” sa han, med tårar i ögonen. ”Du bara fanns där – och älskade mig ändå.”
Jag bar det halsbandet varje dag efter det.
Även på hans bröllopsdag.
Ceremonin hölls på en fantastisk vingård – vita blommor, perfekt ljus.
Jag kom tidigt. Jag bar min finaste klänning – och Nathans halsband.
I min väska låg en liten presentask med silvriga manschettknappar, ingraverade med orden:
”Pojken jag uppfostrade. Mannen jag beundrar.”