”Hej då” sa Charlotte och klev ut genom altandörren.
En bild som Joakim, 48, aldrig kommer att glömma.
– Det är som att mitt liv stannade upp när hon gick bort. Jag har bara levt för barnens skull.
Redan vid ytterdörren till Joakim Sundbergs hus i Skutskär utanför Gävle får vi en hint om vilken färg som sätter prägel på hemmet. Där står ett bord, två stolar och en hink i rosa.
– Charlotte var en rosa stadstjej som flyttade till landet, säger Joakim.
I köket där vi sitter är det lampskärmen, några skålar och kaffebryggaren som visar att det är hon som inrett huset.
– Hon skulle känna igen sig om hon kom hem, jag har inte ändrat något.
Det har gått fem år sedan Joakim såg sin sambo vid liv för sista gången, något som han tidigare berättat om för P4 Uppland. Än i dag vet han inte varför Charlotte tog sitt liv och lämnade honom och deras tre söner.
– Jag önskar att hon hade sagt att hon inte ville leva mer, så hade jag kanske kunnat hjälpa henne.
Deras 20 år långa relation började på midsommarafton 2000, Charlotte var 17 år och Joakim var 23. De träffades vid hamnen i Öregrund på slutet av kvällen. Resten är, som man säger, historia.helskärm
”Kom inte ned i varv”
Hon flyttade till hans dåvarande bostad i Skutskär och 2008 födde hon deras första barn, Wilmer, som blir 17 i år. Det var då sömnproblemen började.
– Hon kom inte ned i varv på grund av oro och ångest.
Joakim, som jobbade skift, försökte avlasta så mycket det gick. När han hade slutat sitt nattpass kunde han åka runt med Wilmer i bilen så att hon fick vila. Men sömnbristen tärde på Charlotte, hon drabbades av yrsel.
– Alla runt omkring märkte att hon inte mådde bra.
Efter hjälp från vården och sömntabletter blev hon sig själv igen efter några månader.
Tiden gick och 2012 födde hon deras idag tolvåriga son Elliot. Under graviditeten, i vecka 20, fick hon träffa en psykolog för att man skulle ha koll på hennes mående. Även efter den här förlossningen hade hon till en början ångest och sömnproblem, men det gick över snabbt. Enligt Joakim var det inte lika illa som första gången.
– Jag vet att hon var livrädd för att hamna i samma situation.helskärm
Var hemma och avlastade
Efter cirka åtta år blev Charlotte gravid igen med deras tredje barn, Philippe. Det Joakim inte visste då var att hon kontaktade vården flera gånger på grund av sömnproblem och oro. I efterhand har han kunnat läsa om hennes sjukdomshistoria, med hjälp av Patientnämnden.
Joakim visar oss utlåtandet. Där framgår det att hon knappt fick någon psykologhjälp, bland annat på grund av att psykologen hon tilldelats hade semester. Dessutom fanns ingen uppföljning inplanerad efter barnet var fött.
– Man undrar ju varför en människa som mår dåligt och söker hjälp inte får det.
Efter förlossningen var Joakim hemma och avlastade Charlotte, som var trött, så mycket det gick. Förutom tröttheten och yrsel var hon sig själv, enligt honom.
– Men hon hade dåligt samvete för att hon inte orkade med de äldre barnen.helskärm
Det var sista gången
Elva dagar efter förlossningen satt Joakim i vardagsrumssoffan när hon kom med Philippe i famnen. Det var kväll och hon kunde inte sova.
– Jag sa att det inte var någon mening för henne att vara i sovrummet, att det var bättre att hon gjorde något, som att gå ut och gå eller att åka en sväng med bilen.
Sagt och gjort. Charlotte räckte över Philippe till Joakim och gick ut genom altandörren.
– ”Hej då” sa hon. Och ”hej då”, sa jag.
Vid elvatiden vaknade han med ett ryck. Ungefär samtidigt började Philippe gallskrika – samma tid som Charlotte dog, något Joakim fick veta sedan. Han vaggade honom till sömns och började snart undra: Var är Charlotte, varför har hon inte kommit hem? Han ringde hennes mobil, som låg kvar hemma.
– Då blev jag lite orolig, det var något som inte stämde.
Efter ett på natten nåddes han av det omskakande beskedet – Charlotte var död, endast 37 år gammal.
– Jag bröt ihop totalt.helskärm
Anklagar sig själv
Joakim var nu ensam med en nyfödd, en åtta- och en tolvåring. När han fick veta att dödsfallet inte berodde på en olycka var frågorna många.
– Man anklagar sig själv. Vad hade jag kunnat göra för att förhindra det här? Hade jag missat något? Var det något jag hade kunnat göra annorlunda?
Han fick nu rodda barn och hem helt själv, samtidigt som han var i sorg. Dessutom planera begravning och ta hand om allt praktiskt. Som tur är hade han hjälp av sina anhöriga.
Saker och ting har varit svåra och tidskrävande, då de inte var gifta. Som att göra bouppteckning och att få bekräftat att han är pappa till Phillipe, för att ha rätt till föräldrapenning.
– Hade vi varit gifta en dag skulle det varit värt mer än 20 år tillsammans.
Gjorde anmälan för sent
Det var därför det dröjde två år innan han gjorde en anmälan till Inspektionen för vård och omsorg, Ivo. Han ville att de skulle utreda hur det kom sig att Charlotte inte fick den hjälp hon behövde, trots att hon sökte vård redan i vecka sju. Men det var för sent, tiden för att göra en sådan anmälan hade gått ut.
– Man har fullt sjå med att överleva dagen när man är mitt i sorgen och samtidigt hålla på med allt annat omkring, så jag vet inte hur de räknar med att man ska hinna med en Ivo-anmälan.
Joakim hoppas dock att han kan bidra till att fler slipper drabbas, genom att berätta Charlottes historia och belysa psykisk ohälsa hos gravida och nyblivna mammor.
– Jag vill inte att någon mer ska behöva mista livet, för att man inte får hjälp.helskärm
Liknar sin mamma
Åren som gått är suddiga. För Joakim har det handlat om att hålla sig ovanför ytan. Han skjutsar till träningar, hjälper till med läxor, gör mat, tar hand om huset och ser till att gräsmattan är klippt. Dessutom ska han sköta sitt jobb. Ibland är han helt slut.
Han känner sig ensam i föräldraskapet.
– Just det här att man delar allt när man skaffar barn, nu har man ingen att dela det med. Jag saknar det.
Joakim visar oss foton på barnen som är uppsatta på väggarna. De är mest lika Charlotte, enligt honom. Han pekar på en av bilderna.
– Wilmer har samma grop i hakan som hon hade.
Philippe fick aldrig lära känna sin mamma. Han har frågat om henne lite grann, och har fått se bilder och filmer. De äldsta bär dock på minnen.
– Om man har haft en mamma som har tagit hand om en, och som plötsligt bara försvinner – ja, det går ju inte att vara opåverkad.
”För svårt att se dem”
Charlotte var glad, sprallig och väldigt framåt. Hon var en person som inte tvekade att knacka på hos okända människor, för att ta reda på färgkoden för en målarfärg. Nu är deras hus målat i samma kulör, tack vare det.
– Hon var min raka motsats egentligen.
På skänken i köket står hennes sista använda almanacka, i badrumsskåpet hennes skönhetsartiklar, och smycken är sparade. Det är en sak som Joakim dock ställt undan – hennes foppatofflor, som är rosa.
– Det är för svårt att se dem.helskärm
