Rajas dotter brann upp. Ljosja tog livet av sig efter fronttjänstgöringen. Tanjas son dog när han letade efter sin mamma.
Smärtan är intensiv när överlevarna berättar om Ukrainakriget:
– Målet var att samla bevis, säger ryska journalisten Katerina Gordejeva, 48.
När ett granatregn träffade den flyende ukrainska familjen överlevde bara gravida Raja. Maken försökte skydda den sexåriga dottern, men båda dog och brann upp:
– Det såg ut som att min make Pjotr omfamnade Ilan. Jag tror det var så, för de låg tillsammans.
Rajas berättelse om två svartbrända lik är ett av 24 människoöden i Katerina Gordejevas bok ”För bort min sorg”. Gordejeva flyttade från Rysslandtill Lettland redan 2014 efter att hennes hemland gått in i Ukraina, och har sedan dess upprepade gånger offentligt kritiserat Putins krigspolitik:
– Från mina föräldrars hustak i Rostov-vid-Don såg jag hur ryska stridsvagnar rullade mot Donetsk. Jag ville skydda mina barn mot propagandan som jag visste skulle bli kraftfull och högljudd. Därför lämnade vi landet, säger hon.
Åtta år senare inledde Ryssland sin fullskaliga invasion av grannlandet. Snart var Gordejeva igång med att intervjua offren. Sommaren 2022 kom hennes engelsktextade dokumentärfilm ”Människan och kriget” – som numera har tre miljoner visningar på Youtube – och året efter gavs boken ut.
Minnet av den lyckliga uppväxten på 1980- och 1990-talen i gränslandet mellan Ukraina och Ryssland – ”i fantastiska, soliga platser som Rostov, Mariupol och Cherson” – med släktingar och vänner i båda länderna var en viktig anledning till boken:
– Den handlar om mig själv. Om min barndom, om platser och människor som jag älskade och fortfarande älskar. Smärtan, döden och lidandet som drabbat 100 000-tals människor var även mitt lidande. Min lyckliga barndom har förvandlats till en blodig sörja, säger hon.
Ryska journalisten Katerina Gordejeva flyttade från Ryssland till Lettland när hennes hemland gick in i Ukraina 2014.Foto: Olga Pavolga
En av de första hon ringde i Kiev efter Rysslands fullskaliga anfall i februari 2022 var den skröplige morbrodern Sasja, 86. Som tvååring rullades han in i en matta av modern, för att han skulle vara skyddad när Hitlers armé bombade den ukrainska storstaden 1941. Nu vägrade Sasja gömma sig:
– ”Menar du att våra egna skulle döda mig?” sade han till mig. Han har inte varit i ett skyddsrum en enda gång sedan 2022, för han vägrar tro att ryssarna kommer att döda honom, berättar Gordejeva.
Varje gång Ryssland attackerar Kiev känner sig Gordejevas syster osäker på hur hon ska göra:
– Ska hon ta sig till Sasjas lägenhet och hjälpa honom? Eller skydda sina egna barn? säger Katerina Gordejeva.
I boken berättar hon om ukrainska Tanja, som hamnade i ett liknande dilemma. Under den ryska belägringen av Mariupol i mars 2022 hade hon flyttat med familjen till ett skyddsrum i mammans hus, en kilometer från det egna hemmet.
Den elfte mars gick Tanja tillbaka till lägenheten för att mata sina två katter, och fastnade där när bomber började falla i området. Det gick inte att ringa familjen. När hon kom tillbaka till skyddsrummet nästa dag hade sonen Aljosja gett sig ut för att leta efter mamma Tanja och dött:
– Jag bär skulden för hans död, eftersom han gick för att leta efter mig. Jag kan aldrig förlåta mig själv för det, säger Tanja till Gordejeva.
För närvarande arbetar Katerina Gordejeva med en bok om postsovjetiska soldatmödrar. Trots att hon stämplats som ”utländsk agent” av ryska myndigheter kan Gordejeva utan problem – hittills – besöka Ryssland, och intervjua soldatmödrar. Hon vill ta reda på varför kvinnorna är så tysta när deras söner dör:
– En soldatmamma sade till mig att ”det är varje rysk mans öde att dö för fosterlandet”. Det är både intressant och fruktansvärt att höra sådant, säger Gordejeva.