Sexbarnsmamman Sabina såg tecknen.
När hon letade igenom äldsta sonens rum hittade hon en låtsaspistol.
– Jag bad om att han skulle omhändertas. Hellre det än att polisen knackar på och säger att min son är skjuten.
– ”Föräldrar måste ta mer ansvar för sina barn”. Jag är så trött på den meningen. Fuck politiken, säger Sabina, 39.
På golvet på Familjecentralen i Oxhagen i Örebrokryper småbarn. Mammor sitter i en ring på mjuka kuddar. Vid ett matbord sitter sexbarnsmamman Sabina och dricker kaffe. Det är hon som är trött på politikernas och proffstyckarnas snack om sådana som henne.
Sabina har själv en son som ses som gängkriminell. Hon har kämpat för att få honom bort från gatan. Hämtat honom från centrum mitt i natten, bett socialtjänsten om hjälp.
Hon om någon har tagit ansvar, menar hon.
– Jag är en god mor, säger Sabina och reser sig upp från stolen.
Sabina heter egentligen något annat. Men hon vill berätta.
För 19 år sedan flyttade Sabina till Oxhagen från västra Sverige ”för kärlekens skull”.
– Alla känner alla här i området. Speciellt vi mammor, säger Sabina medan hon går genom korridoren.
Men av polisen ses Oxhagen som ett riskområde. Ett socioekonomiskt utsatt område där kriminella påverkar lokalsamhället. Det märks inte på Familjecentralen. Här finns öppen förskola, kurator, bvc och barnmorskemottagning samlat. Sabina började komma hit för 18 år sedan.
– Det har varit bra att träffa andra föräldrar och fråga ”hur gör du?”, säger Sabina.
Ska träffa sonen i sommar
Sabina har sex barn. Den yngsta är nio och den äldsta har nyss fyllt 18. Det är egentligen om honom den här historien handlar, och om henne — mamma Sabina.
– Vi pratar i telefon två, tre gånger i veckan nu. Jag ska åka och träffa honom i juli, när jag har semester, säger Sabina när vi kommit in i ett rum fritt från småbarn.
För den äldsta sonen bor inte med Sabina och syskonen i Oxhagen längre. Han är omhändertagen och bor nu på ett hvb-hem i en annan del av Sverige.
Det är Sabina glad för. Det har hon kämpat för.
– Han spelar fotboll, går i skolan. Det känns bra att han är så långt borta. Det var inga bra vänner han hade här, säger hon och sätter sig ned på en stol.
På jobbet, som lokalvårdare, blir det inte mycket sittande. Sabina tar en klunk kaffe och börjar berätta.
– För åtta år sedan började problemen i det här området. Det blev mycket kriminalitet. Först började det med stenkastning mot polisen. Man förstörde skolor och förskolor. Sedan blev det sprängningar. Och så började gängen dra in barn.
Då var Sabinas barn små.
– Jag tänkte att det kommer ta slut. Att polisen kommer göra något så att vi kan känna oss trygga igen. Jag var inte orolig för mig eller mina barn. Så tänkte jag.
Men så blev det inte. Området har inte blivit tryggare, menar Sabina och det påverkade hennes familj.
Hittade låtsaspistol
När den äldsta sonen var 16 år började Sabina märka att han förändrades. Han drog sig undan familjen som han tidigare umgåtts mycket med. In på rummet som han delade med sin lillebror.
– Han bad sin lillebror om att få vara själv. Innan hade de spelat Fifa tillsammans ofta, minns Sabina.
– Och vid middagarna satt han tyst. Men så fort telefonen ringde sprang han ut, fortsätter hon.
Det fanns också annat som oroade. Som att sonen började snusa och kom hem med en dyr tröja.
– Han sa att han fått den av sin pappa. Men jag dubbelkollade och förstod att han ljög.
Det var då som Sabina bestämde sig för att söka igenom sonens rum. Där inne i rummet, bland kläder och prylar, fann Sabina bevisen för det som hon varit rädd för.
– Jag hittade de här små plastpåsarna som man har narkotika i. De var tomma, men ändå. Och så hittade jag en låtsaspistol. Han hade blivit en liten springpojke, suckar Sabina.
Sabina gjorde en polisanmälan. Den lades ned efter en vecka. Hon började fundera på vad hon kunde göra för att rädda sin son.
Väckt mitt i natten
En natt låg Sabina och sov när hon plötsligt väcktes av att någon knackade på fönstret.
– Det var min granne som jobbar som ordningsvakt. Han sa ”din son är ute och springer i centrum”.
Sabina klädde snabbt på sig och gick ut. Hon hittade sonen.
– Han satt i en polisbil. Varför hade inte polisen ringt mig? Eller tagit med honom hem? Han var ju bara 16.
Sonen blev inte misstänkt för något då, men polisen hade flera gånger sett att han umgicks med kriminella.
– Efter det gick jag till socialtjänstens öppenvård. Frågade vad de kunde göra. Jag bad om att han skulle få något extrajobb eller åtminstone någon fritidssysselsättning. Du vet, det är inte lätt att få börja på fotboll när man är 16.
Vapen i ryggsäcken
Själv fick Sabina föräldrastöd och samtal.
– Jag bad om att min son skulle bli omhändertagen och få komma bort härifrån. Jag var rädd för att polisen skulle knacka på och säga: ”Vi beklagar. Din son ligger död på gatan”. Eller att han själv skulle skjuta någon. Hellre då att han sitter inne, säger Sabina.
Men det var inte förrän polisen tog sonen på bar gärning med ett riktigt vapen i ryggsäcken som något hände.
– Det var inte han som skulle skjuta. Han skulle bara leverera vapnet till någon. Polisen gick igenom hans telefon och hittade allt, berättar Sabina.
Hemma i pojkrummet hittade polisen under husrannsakan flera kartor med narkotikaklassade läkemedel. Sonen blev omedelbart omhändertagen och placerades på ett Sis-hem i södra Sverige.
– Men jag blev bara mer orolig när han var på Sis. Där fick han vara på en avdelning med värre människor. Sådana som har mördat. Min son var jätterädd och mådde inte bra. Han hade ju inte gjort något sådant, han var bara en springpojke.
Sabina ser trött ut när hon berättar om hur hon försökte få sonen till en annan avdelning eller få honom flyttad till ett hvb-hem.
”Blev bara värre”
Under det år som sonen var på Sis hälsade Sabina på honom två gånger. Fler resor till södra Sverige hade hon inte råd med.